bussen från stan

på tal om bussen jag skrev om förut så kom jag att tänka på denna. ;)

http://www.youtube.com/watch?v=_D-WAT6byVc

Communicare

Så nu har jag varit i väg på communicare för de tycker arbetsförmedlingen att vi arbetslösa studenter ska gå på. Än så länge tycker jag att de är rätt spännande. Jag gillar ju att höra om olika sätt att tänka, nya infallsvinklar och vad folk har för funderingar. Så nu är jag ju inte alls sugen på att skaffa jobb utan bli kvar på communicare ett tag, vilket inte riktigt är meningen. xD
(jag är bara lite knäpp ibland ;))

Idag pratade "vi" om apor, bussar och Plan B.
De va intressant, för egentligen handlar de ju inte om apor bussar och plan B utan om the comfort zone. De är lätt att vara bekväm och man hamnar utan för den komfortabla zonen när man ska prova nya grejer. De är mycket bekvämare att sitta längst bak i bussen gärna med musik i öronen, för där är de sällan någon som kommer och sätter sig bedvid, man slipper busschaförens radio och alla tanter. Mycket bekvämt helt enkelt, men vad vinner man på de? Man vet inte vart man hamnar, har ingen kontroll över situvationen och träffar aldrig några nya människor som kan visa andra vägar. Utan man blir kvar i sin egen virituella värld.
Bekvämmt, men farligt.
Så de menar alltså att man ska ta sådan kontroll över sitt liv att man själv kör bussen. - Visar vägen och bestämmer vart vi ska.
*suck*
Jag vet ju inte vart jag är på väg, vilken väg jag ska välja. Jag står och trampar på samma ställe, samlar energi för att göra något. För att ta ett stort steg ut i livet eller kanske till och med hoppa ut i verkligheten, utan att veta vart jag kommer landa. Men de blir aldrig något hopp eller ens ett steg. På sin höjd bara några trevande steg åt vad jag tror är rätt riktning för att sedan vända om och gömma mig under täcket igen.
Jag fortsätter vara den som sitter längst bak i bussen med musik i öronen utan en aning om vart jag är på väg någonstans. Troligen kommer jag ingenstans utan bara tillbaka till stationen där vi åkte ifrån.

Vilken buss ska jag ta?
Vart ska jag köra någonstans?

Hur är det med dig?

"Hur mår du?"
Alla frågar de hela tiden och jag blir lika ställd varje gång och vet inte vad jag ska svara.
De folk vill höra är väl "De är bra, själv då?" Men varför ställa en sådan fråga när ni inte bryr er om svaret. Också när man svarar "Det är väl fint" och de blir en lång tystnad efter som om folk förväntar sig att man ska fråga "Själv då?". Men vad är det för mening att fråga det när man redan vet svaret. Ett svar som säkert många gånger inte ens är sant.
Visst de är väl en artighetsfras, men ändå vad är meningen?
Prata för pratandets skull, tomma ord utan egentlig mening.
Ganska onödigt om någon skulle fråga mig.

Interllektuellt dödande

Hur orkar folk lyssna på reklam radio? Samma låter om och om igen, inte får man höra klart hela låtarna för när de börjar närma sig slutet slås dom av och någon jobbig ofta lite små hysterisk person börja prata om något helt oväsentligt. Ofta handlar de om vad någon kändis har gjort, som om hela samhällets kretsade kring det. För att sedan varva det med reklam.
Man blir ju dum i huvudet, eller rättare sagt jag blir dum i huvudet av att höra skiten. För att inte tala om de låter som spelas, de är två rader som sjungs om och om igen. Som om normalt folk inte kan ta in mer än så per 3min.

Här är ett exempel på en sån låt;
http://www.youtube.com/watch?v=si88vCt06s4&feature=related

Om så är fallet så är de ju inte konstigt att de går åt helvete med samhället.
Fast de kanske inte är meningen att man ska tänka själv? Man kanske ska göra precis som alla säger, aldrig tänka efter och fundera över vad än tror själv.
Fast om man fortsätter lyssna på radio kanaler som rixfm och mixmegapol så behöver man inte fundera över sånt. För där går ju allt som på repeat.

De finns kanske en anledning till att någon hade skrivit att rixfm är ett tortyr redskap på wikipedia, nu är de tyvärr bort taget.

Vilken radiokanal föredrar ni att lyssna på?

It all ends here

De är inte många timmar kvart nu.
Jag är jätte pepp på att se sista filmen även om jag säkert kommer bli lika besviken som vanligt. Men de känns lite vemodigt att nu är de slut. När böckerna tog slut så hade vi ju ändå filmerna kvar. Nu har vi snart inte ens de! Jag tror inte de slutar här, eller jag vet att de inte slutar här men på något sätt så är det ett slut eller kanske början på något nytt.
Tänk om Harry Potter böckerna aldrig skrevs, undra vad jag hade gjort av mitt liv då, vilken person jag hade varit i sånna fall. Tänk hur många underbara människor jag aldrig hade träffat!!!
Harry Potter är ju min uppväxt precis som många andras, även en stor del i mitt liv hur dumt de än må låta.

Inga mer böcker, inte ens några mer filmer...

Har ni något förslag på något nytt man kan fangirla?
Någon bok som är otroligt bra?


Eller de kanske är de här som betyder att jag ska starta om mitt liv, gör något åt mina drömmar, skaffa mig jobb och flytta hemifrån och inte sitta och nörda ner mig i någonting nytt. Jag tror inte de finns något som skulle kunna ta Harrys plats. Han kommer alltid ha en plats i våra hjärta vare sig han är halverad eller inte. x'D

Vilken del av Harry vill du ha?
Vilket håll borde vi dela honom på?
Stora frågor i en liten värld.

Vad händer med mig?

Jag har gått och blivit tråkig, orkar inte engagera mig i just jämt någonting. Inte ens vad jag ska göra av mitt liv.
Förr va jag mer impulsiv, om någon sa ska vi åka till stockholm och sitta där på gatan en natt så va jag på utan att ens fundera över saken. Om någon skulle säga något sånt nu skulle jag svara något i stil mig "De låter jobbigt, hur dyrt är de att åka dit då? Kommer de regna? Jag kommer ju bli jätte trött. Vi får se" Också skulle de inte bli något.

Jag kommer aldrig i väg någonstans, ingenting blir gjort. Jag kan orkar ju inte ens läsa ut en hel bok utan avslutar mitt i.

Jag tror jag behöver lite mer spänning i livet.
Men jag har blivit så lat, varför åka någonstans när datorn fortfarande är hemma?

Så här går de ju inte att ha det. Jag behöver nog åka någonstans utan att egentligen veta hur de kommer gå. För de brukade ju gå bra.

Jag behöver skaffa mig ett jobb, så jag kan skaffa lägenhet och bil. Tjäna pengar, för att sen kunna skaffa mig en gård och hästar. För de är väl de jag vill göra med livet. Jag vet inte ens de längre, och inte orkar jag egentligen bry mig.

Jag vill ju flytta härifrån, men vart? Vad vill jag göra?
Varför kan ingen bara slå mig i huvudet hårt så jag börjar tänka rätt igen.

Jag har till och med klippt bort paketsnöret från handleden!
Jag tror att det är ett dåligt tecken.

Vad ska ni göra av era liv när ni blir stora?