Communicare

Så nu har jag varit i väg på communicare för de tycker arbetsförmedlingen att vi arbetslösa studenter ska gå på. Än så länge tycker jag att de är rätt spännande. Jag gillar ju att höra om olika sätt att tänka, nya infallsvinklar och vad folk har för funderingar. Så nu är jag ju inte alls sugen på att skaffa jobb utan bli kvar på communicare ett tag, vilket inte riktigt är meningen. xD
(jag är bara lite knäpp ibland ;))

Idag pratade "vi" om apor, bussar och Plan B.
De va intressant, för egentligen handlar de ju inte om apor bussar och plan B utan om the comfort zone. De är lätt att vara bekväm och man hamnar utan för den komfortabla zonen när man ska prova nya grejer. De är mycket bekvämare att sitta längst bak i bussen gärna med musik i öronen, för där är de sällan någon som kommer och sätter sig bedvid, man slipper busschaförens radio och alla tanter. Mycket bekvämt helt enkelt, men vad vinner man på de? Man vet inte vart man hamnar, har ingen kontroll över situvationen och träffar aldrig några nya människor som kan visa andra vägar. Utan man blir kvar i sin egen virituella värld.
Bekvämmt, men farligt.
Så de menar alltså att man ska ta sådan kontroll över sitt liv att man själv kör bussen. - Visar vägen och bestämmer vart vi ska.
*suck*
Jag vet ju inte vart jag är på väg, vilken väg jag ska välja. Jag står och trampar på samma ställe, samlar energi för att göra något. För att ta ett stort steg ut i livet eller kanske till och med hoppa ut i verkligheten, utan att veta vart jag kommer landa. Men de blir aldrig något hopp eller ens ett steg. På sin höjd bara några trevande steg åt vad jag tror är rätt riktning för att sedan vända om och gömma mig under täcket igen.
Jag fortsätter vara den som sitter längst bak i bussen med musik i öronen utan en aning om vart jag är på väg någonstans. Troligen kommer jag ingenstans utan bara tillbaka till stationen där vi åkte ifrån.

Vilken buss ska jag ta?
Vart ska jag köra någonstans?